Om Gunilla Mann

    

    

Gunilla mann är göteborgsflicka, född i Masthugget och skolad i Slöjdföreningen i Göteborg (1962-67) och Börje Hovedskous berömda målarskola (1968-77). Målningarna från studietiden visar en alltmer driven artist, hennes färg blev sober, instrumenten låg säkert i hennes hand. Om detta hade forsatt hade man fått se en ström av traditionellt sköna landskap, mäktiga hav och vita gårdar. Allt hade varit estetiskt och angenämt att betrakta - och ändå så vanligt!

Vad som hände blev något annat. Livet ändrades. Hon flyttade till Österlen och konsten som tidigare hade präglats av nobelt artisteri blev med ens en explosion av frimodighet och glädje.

Detta hände i början av 1980-talet. Gunilla Mann blev konstens ostyriga berättare, en livsnjutare i linjer och färg. I stora oljemålningar myllrar människorna, dansande och sjungande. Cirkusartister slår volter och dansöser visar sina kroppar utanför tälten på Kiviks marknad. Män uppvaktar med blommor och kvinnor cyklar med leende munnar och magnifika bakar genom den höga koloritens land. Studenter slår ut som vitsippor kring universitetet i Lund och Piratens hus finns och Växjö domkyrka. Och Siljans vatten lyser blått. Hela Sverige omfamnas i ett glädjerus i dessa målningar.

 

Den naiva penselföringen, där tempot i berättandet inte ger tid åt sofistikerad teknik, var ett språk som var lätt att förstå och som genast gick till hjärtat hos publiken. "Sverige är fantastiskt" hette separatutställningen av Gunilla Mann, när hon inbjöds till museer utomlands. Titeln är välfunnen. För just detta är den upplevelse som bilderna ger. Så har åskådare känt i Los Angeles, Chicago, Seattle och andra närbelägna och avlägsna städer. Så har det varit i Bukarest och Konstanza i Rumänien och i det fjärran Tokyo.

Detsamma har de många nordiska orter upptäckt, som ställt ut hennes verk och där museerna försett sig med målningar av hennes hand. Så är det även när hon framträder bland utsmyckare av offentliga byggnader, senast operan i Göteborg. Världsmästerskapen i friidrott i Göteborg 1995 köpte en hel upplaga av ett av hennes litografiska blad och Systembolaget gjorde henne 1992 till populär "julkonstnär". Det var året efter det att Sven Ljungberg för samma forum hade visat sina bildberättelser från Småland.

Överallt där hon träder fram möter man livets och generositetens bilder. Hennes land ligger långt från de välkammades vägar. Där skapade hon utan skrupler den stora olydnadens konst.

 

Wikipedia: Gunilla Mann, född 1947 i Göteborg, är en svensk målare, tecknare, grafiker och skulptör.

Skördefest i Äppelriket

"Skördefest i Äppelriket" - Oljemålning

Framtidsstaden

– så heter Gunilla Manns monumentalmålning över Malmö/Köpenhamn med Turning Torso i centrum.

Målningen har förvärvats av Malmö stad och hänger sedan onsdagen 16 april, då den högtidligen avtäcktes, i entrén till stadshuset

Duken mäter 90 x 160 cm. Här möter vi Gunilla Mann när hon är som bäst; med skarp blick och säker hand. Hon återger en mycket lustfylld värld. Motivet myllrar av byggnader, platser, människor – Turning Torso i centrum omgivet av bl.a. Hotell Kramer och Savoy, Börshuset, Ribersborg, Stortorget och Öresundsbron – vägen över till den goda grannen Köpenhamn med det nya operahuset, Arken och ”Den Sorte Diamant”.

Myllret är nära nog påtagligt, folk blandas med t ex Linné och Piraten, Edvard Persson och Frans Suell. I Gunillas värld styr glädjen och lekfullheten, understruken av en stark kolorit.

– Vad vill du med din tavla?

– Bygga broar på många sätt. Också visa Malmös plats i en större värld där Tornet markerar överblick och framtid.

Gunilla Mann blev känd för den bredare allmänheten 1992 då hon utsågs till Systembolagets julkonstnär och var representerad över precis hela landet. Förutom i Sverige har hon haft en rad utställningar i bl a Chicago, Seattle, Bryssel, Hamburg, Berlin, Tokyo och planerar för en utställning i Spanien.

Gunilla Mann har målat under drygt 45 år – är bl a utbildad vid Slöjdföreningen i Göteborg.

Skiss från Limhamn

 

 

Sorglöshetens budbärerska

Gunilla Mann målar världen i glada färger

Kolorist är hon utan minsta tvivel. Med skarpa ögon och säker hand. Och ett förflutet i Göteborg dessutom.
Så man kan inte påstå att Gunilla Mann vansläktas. Hur mycket stockholmska - och skånska - hon numera än är.

 

Utöver blodsbanden är det både ett och annat som förenar hennes berömda förfader, Ivan Ivarson och henne själv. En konstnär med vackert rykte i rätt vida kretsar hon också. Sedan Systembolaget förra året julpyntade sina skyltfönster med några av hennes kompositioner.

Fast man ska nog akta sig så att man inte gör för stort nummer av frändskapen.

- Han var kusin till farfar eller nåt sånt. Jag törs inte säga bestämt. Det är i alla fall på pappas sida. Jag mötte honom aldrig. Han dog långt innan jag föddes. Men det talades mycket om honom i min familj.

För det är en del som skiljer de båda artisterna åt också.

- Jag tycker om intensiva färger. Och det är möjligtvis ett arv från Ivarson. Men jag målar ju i en helt annan stil än han. Naivistisk, enligt kritikerna. Och det stämmer kanske. Jag är så dålig på sånt där. Vad man ska sätta för etiketter på konst. Jag behärskar inte terminologin.
- Men naivistisk är väl okej att bli kallad. Tror jag. Nuförtiden. Förr var det ju lite förklenande. Äsch, jag vet inte. Jag målar som jag målar. Sen får recensenterna säga vad de vill. Det spelar inte så stor roll. 
- Jo, förresten. Ibland. Vid ett tillfälle var det någon som i en anmälan jämförde mig med Selma Lagerlöf. Som ansåg att jag i mina bilder berättade ungefär som hon med sina ord. Då blev jag jättelycklig.

EN SAGOFÖRTÄLJERSKA i det magiska facket. Med penseln som trollspö. Varför inte? Det låter när man tänker på saken som en ganska god karakteristik av Gunilla Mann.

Och det har man anledning att göra när man traskar runt i hennes galleri i Rörum, en bit söder om Kivik eller norr om Baskemölla, hur man nu ser det. Det är en specialvisning hon bjuder på. Så här års sitter hon i vanliga fall vid sitt staffli på Repslagaregatan hemma i Stockholm och jobbar. Det är somrarna hon, sedan drygt ett decennium, tillbringar på Österlen.

- Det började med att jag hyrde en stuga här nere. Jag var nyfiken på trakten. Jag visste nästan ingenting om den. Men det lät så fint. Österlen.
- Och det var det också. Så jag kom tillbaka. Så småningom köpte jag ett eget ställe.
Men någon gång blir det alltså en höstutflykt ner också. Den här gången på begäran av någon kommunal utsmyckningskommitté i Ystad som behövde träffa henne för att diskutera ett uppdrag.

Och när hon ändå är här öppnar hon gärna sin ateljé. För att nu använda den inregistrerade beteckningen på huset. En bländvit Skånelänga med vänligt ljusblå dörrar - "cikoriablå har jag för mig att det heter, fast jag vågar inte svära på det, men visst är det en underbar nyans" - och svarta katter - "mina maskotar" - målade på väggen.

Egentligen är det en liten utställningshall. Där Gunilla Mann presenterar sig och sin produktion. Oljo,r litografier och posters.

Fast somligt känner man ju igen. Först och främst succéerna från Systemet. Det var som sagt i fjol hon hängde där. Som företagets julkonstnär. Ett estetiskt komplement till mumma och glögg. Ni erinrar er nog dekorationerna. En serie svenska städer i vinterskrud. Allt som allt var det sex nummer. Från "Min barndoms Göteborg" - Avenyn invaderad av tomtar - till "Härliga Simrishamn" - decemberrusningen kring torget och Thulins konditori.

- Det var en beställning som jag kände mig väldigt smickrad över att jag fick. Och som det också var väldigt roligt att jobba med.
Inte minst uppgiften att skildra Göteborg inspirerade mig. Jag är ju därifrån. Född och uppväxt i Masthugget. Pappa var av en gammal göteborgssläkt - Bäwitz. Både han och mamma har för övrigt betytt en hel del för mitt val av bana. De var bägge lite kulturellt orienterade och lärde mig tidigt att uppskatta konst och litteratur och musik.

- Pappa målade själv lite grann. Men framförallt spelade han -och sjöng. Och jag älskade att lyssna. Ibland hör jag honom inom mig. I någon visa. Eller i O, helga natt. Så som den lät på julaftnarna hemma hos farmor. 
- Sedan var mina föräldrar lite smågalna också. Jag minns när vi skulle emigrera. Till Australien. I en kosterbåt. Vi kom till England.

Åter till salongen i Rörum. Där motiven är många och myllrande. Och bär tydlig syn för sägen. Att det är en skön och lustigt vimlande värld Gunilla Mann beskriver på sina dukar. En värld man blir lätt till sinnes av att betrakta. Där det alltid är fest - i helg som söcken. Där solen alltid skiner från en molnfri himmel. Och där människorna alltid tycks lika sorglösa. Lika upptagna av att njuta av tillvaron och varandra. Vare sig de nu dansar runt i virvlarna kring en nylövad midsommarstång i Rättvik, sitter i en berså på Söders höjder och kelar, är på bröllop i Åhus, åker chabarang i Huseby, går på marknad i Sjöbo, bakar pepparkakor på Vittskövle, väntar på spårvagnen vid Valand, svingar en bägare på Savoy i Malmö, kryper i bilköer på Essingeleden, flanerar utanför Piratens villa i Kivik, vinkar av Roslagspilen i Täby, dricker kaffe på bäckahästen i Ystad eller flyger fram på cykel nedför backarna på vägen till Knäbräcke.

Det verkar som om Gunilla Mann godkänner den analysen.
- Mina målningar är en sorts hyllningar till det som jag räknar som det allra viktigaste här i livet. Kanske rent av själva meningen med det. Nämligen glädje och gemenskap. 
- Det är det jag tror på. Och det jag vill predika om. Det försöker jag göra genom att illustrera det.
- Därför är mina figurer upprymda. Därför händer det hela tiden något emellan dem.
- Och det är inte bara de som gestaltar mitt budskap. Jag använder också tingen som språkrör. Titta på skorstenarna där! Och segelbåtarna! Och väderkvarnen! Ser ni att de pratar? Sinsemellan och med er. "Var glada", säger de. Ser ni det?

Vi ser.

Och känner att det är en fröjd att se. Det som allt annat i Ateljé Mann.

Anders Franck, Göteborgsposten, 
söndag den 17 oktober 1993